anette "nett"

[en massor av skit, observera]
tacksam? tacksam för vad?
offra? offra för vad?
önska? omöjligt.
om du skulle förstå hur sur jag är. hur mycket det kokar i mig just nu. vi ska inte må dåligt över vad som hänt. DU sa att allting skulle bli bra efter dethär, du lovade. du är omogen, tveksam, löjlig och orealistisk. vi bryr oss om varandra och agerar därför efter det också. vi ringde dig, om och om igen. ändå gjorde vi fel. erkänn nu att du aldrig blir nöjd. erkänn nu att du aldrig kommer kunna tåla någonting vi gör.
hur bra mår man när man alltid hamnar i en krigszon som inte går och tackla? varje gång man träffas så lämnar du samlingen förbannad, ledsen eller irriterad för någonting du själv kommit fram till. du hittar på, du grubblar och du kommer aldrig bli bättre än såhär. efter en sånhär dag, ett sånthär problem. har jag lust och bara lägga ner och klippa banden som fortfarande kvar.

det ilar i hela kroppen och jag ber åt mig själv och sluta tänka. jag kan inte sluta och det sliter sönder mig inifrån. jag klarar inte dethär, igen. jag orkar inte gå igenom dethär, igen. varför hände dethär mig, igen? det är nu man borde ransaka sig själv och tänka efter. jag gjorde nog nödvändigtvis inte fel men.. jag förstår mig inte på mig själv. då kommer ju heller inte en okänd människa göra det heller.
små aningar ligger i att allting ska bli som vanligt. men denhär gången tror jag inte det kommer hända. det kommer inte ske, för det du vet.. eliminerar ut mig totalt. jag vet inte vad jag kan säga, vad jag inte kan säga. för jag vet inte vad problemet är, hur det ska tacklas. känner mig otroligt borta och otroligt ledsen för denhär gången kunde jag, ville jag och hade chansen om & om & om & om igen.

jag ska förklara en sak för er. vi människor är riktigt riktigt sämst.
den fria viljan, tankebanor och hela köret är förbestämt för att vi ska utrota oss själva. samvete, minnen, känslor och tankar kommer ta livet av oss allihopa, oavsett om vi är tankespridda eller inte. allting är så hemskt och ingen kommer någonsin förstå sig på dig? hur många ggr har man inte sagt det?
jag är en person som gräver ner mig och drömmer om det bästa livet, för mig själv. jag tror på kharma och är otroligt rädd för att göra fel och ''få det tillbaka på mig''. men det som är rätt för mig är alltid fel för någon annan. det spelar ingen roll hur mycket du tänker eller planerat dina val.
du har blivit dumpad, sett någon dö, krockat eller känner dig hjälplös.
då är det inte själva upplevelsen som kommer besöka dig eller tära på dig. att gråta kommer man göra oavsett för det är någonting man lärt sig att göra. men det största problemet är det är du själv. dina tankar, ''om''-drömmar och dina förväntningar som kommer göra att det du precis varit med om blir till en traumatiskt minne/en jobbig händelse. det finns ingen och skylla på och ingen och lägga skulden på. man mår inte som sämst direkt när det händer. utan när man börjar ventilera, se folks medkänslor och vägrar inse som vardagen kan bli jobbig. vad enkelt allting skulle vara om vi inte kunde tänka, inte kunde se en framtid som aldrig kunde hända eller ha sagoliknande förväntningar på de vi älskar. som sagt, det som är det bästa valet för dig kommer lämna en annan i tårar.

I remember black skies, the lightning all around me
I remembered each flash as time began to blur
like a startling sign that fate had finally found me
and your voice was all I heard, that I get what I deserve

so give me reason to prove me wrong, to wash this memory clean
let the floods cross the distance in your eyes
give me reason to fill this hole, connect the space between
let it fill up to reach the truth and lies, across this new divide

there was nothing insight, the memory's left abandoned
there was no where to hide, the ashes fell like snow
and the ground caved in between where we were standing
and your voice was all I heard, that I get what I deserve


jag klarar inte av svaga människor. du har bevisat för mig, återigen att ingenting är värt och chansa på. jag skäms och jag tar djupa andetag för att inte bryta ihop. jag kommer ignorera och låtsas som ingenting, för vad annars kan jag göra. det var inte du och det var inte jag, det var dem. låt mig bara försvinna för detta var PRECIS det jag sa till dig, precis.

det är mycket man inte förstår och jag är en sådan människa man inte ens ska försöka läsa. jag tycker synd om dig, det gör jag faktiskt. för att du föbrillt gör gulliga saker mot mig och ler alltid när du ser mig. jag förstår inte ens varför du fortsätter men önskar att du kunde läsa det jag tänker på. hjärtat spricker när jag inte vet hur jag ska bete mig. jag är rädd, för rädd att förlora det jag byggt upp i form av en sköld. det skrämmer mig och lämna ut mig själv, har alltid gjort. jag klarar bara inte av att ge ut en del av mig själv till någon. jag berättar aldrig saker som händer för någon eftersom jag anser att det är mitt problem. hur ska jag då kunna bli ett med en annan?
jag skulle helst vilja slänga mig ner och ta fallet som det går, men någonting stoppar mig. jag gör omedvetna handlingar som jag ångrar och allt jag nu tänker på är du och dig. jag förstår att du är arg och jag förstår att du inte orkar längre, som du nu har sagt. men jag hoppas att någon en ynkaste gång kan förstå sig på mig. idag gjorde jag fel, och det står jag för. jag har en respekt mot mig själv som bara inte går och fälla. jag gör dock allt jag kan.

hoppas du inte ger upp.

vem får inte känslan av att bara ge upp? eller känslan att bara ta allting man har och spendera, flytta eller kanske även bara slänga iväg. en lägenhet nu? eget kök, dina regler. jag är trött på måsten och tider man måste passa. krav man måste uppfylla och saker som man bara måste lära sig. livet är så steriotypiskt.
ag älskar mitt jobb men varför ska det alltid kännas som ett måste? man måste jobba, för annars kan du inte betala för dig. man måste köpa saker och vara med i pengaflödet för annars lever du inte livet. livet vill man ju inte gå miste om eftersom det är det enda du fått gratis. man ska ha allting och ingenting. massor och ännu mer.
jag är inte bättre själv. ha-begäret på mig är otroligt stort just nu och, ja, hela min lön är redan borta på planerade kläder, synundersökning och nu tillochmed cykel. dethär typiska, tråkiga livet klarar jag snart inte av mera. jag måste komma bort så linnea för gudsskull lova mig att vi gillar läget och försvinner? 

gissa vem som har namnsdag? jo, jag har namnsdag. heja mig. haha! vi har aldrig brytt oss om namnsdagar i min familj (ja, alla förutom mormor) men idag tyckte jag det var värt och fira minsann. jag köpte tillochmed kokosbollar till bilen som jag tvingade i micke. en arbetskamrat ringde också till bilen efter någon timme och skulle gratta. haha! hur gullig som helst, lilla sparris. wellwell. mycket mer än så var det inte. eller jo, pappa ska laga mat till mig. man ska slava till sig saker ibland. värt och lära sig!

jag är en av de mest vimsiga människorna som har gått på denna jord och oavsett om jag har någonting och göra (planerat) eller inte så klarar jag inte av att inte leva med en almenacka. jag kommer inte ens ihåg vilken dag det är utan den. nu har jag hittat ett par ''sexiga'' nackor (gissa vart ifrån) som bara måste bli i min ägo. men.. den börjar 2010? kan de lugna ner sig lite eller? det är hela september, oktober, november och december kvar. shit! 4månader tills jag fyller år och jul, ungefär. panikartat.