anette "nett"

satte mig vid tvrutan med en kopp te mot min kämpande hals och kollade på so you think you can dance. man blir så inspirerad, glad, ledsen och känslosam på samma gång. inte bara för att det finns personer som dansar som gudarna själv, utan att jag saknar dansen så mycket. det är en pina och åka den där 1,5 timmes resan fram och tillbaka till baletten varje gång (ja!) men det är så värt det. pengarna också. man klagar, stönar och orkar inte när man väl ska upp på cykeln och jonna iväg till pendeln. men när man väl sitter där börjar man tänka på stämningen, pianot och att allmänt lära sig. det finns ingen bättre känsla än när man tränar, tränar och tränar och tillslut sätter en kombination/hopp eller liknande felfritt. helt amazing. det går inte ens och förklara i ögon som folk aldrig kommer att förstå.

såg en kille som stormade hela tvrutan när han dansade och man kan bara inte låta bli och ställa sig upp, stretcha lite och göra lite balettmoves. hoppade runt i hela huset som en liten galning ibland gör. börjar i mitt huvud lägga upp ett nytt träningsschema som ska gälla såfort jag blir frisk. ibland är allting vi behöver bara en liten knuff. jag är samtidigt förbannad på mig själv att jag inte fortsatte på baletten, hiphopen eller jazzen jag gick på som mindre. men.. man gör som sagt många fel i livet.